Det verkar finnas två steg i Kristina Matusch konst. Först få fällan att smälla igen om sig, sedan hitta friheten i den som ett karies i lejonets gap. Konsten har alltid sina intima konkurrenter, andra ungkarlar, som den utnyttjar och förödmjukas av. Vissa tider har kyrkan varit en sådan rival, andra gånger har det varit Staten eller Kulturen eller Samhället. Det är i relation till dem som frågor rörande konstens autonomi, roll, ändamål och kraft avgörs. För Kristina Matusch är konstens medfriare inte längre någonting som skulle vara större än individerna själva eller som skulle representera något som helst högre värde, utan den ovärdigaste av alla rivaler: konsumtionen. Skulle hennes konst då upprätta fällor för konsumenten i oss? Tja, hon har tidigare ställt ut kioskverksamhet…

För det här är inte enbart en kulturkritisk blick på det utomkonstnärliga. Man behöver bara bläddra i t. ex. Artforum för att slås, inte bara av att reklamen är mer framträdande än konsten, utan framförallt av ens egen dolda övertygelse om att reklamen säger mer än artiklarna och verken själva gör. Kanske för att den ligger sanningen närmare, eller för att den tilltalar den kanske mäktigaste subjektiviteten i oss, nämligen konsumentens? Vad vet jag? (Var förövrigt inte ready made-verken ett första tecken på att även konstnären hellre ville vara konsument än producent?) I vilket fall som helst förefaller avantgardet till den grad ha lyckats i sin strävan efter en fusion mellan vardagsliv och konst att vi numer shoppar med samma dunkla begär som driver oss till konstbienaler och –mässor, nämligen förväntan att dessa objekt, precis som ”konst från alla tider”, ska (som André Malraux sa) ”fylla en okänd tomhet i oss.”

Viljan till konst och viljan till konsumtion är kanske olika, men oftast samtidiga och oskiljaktiga. I konstsubjektets inre (konstnären, galleribesökaren), ja kanske i verken själva, strider den autonoma konstnären med kohandlaren om herraväldet; den medskapande med konsumenten, esteten med den ekonomiska agenten, sanningssägaren med marknadsstrategen och Clement Greenberg med Sverker Olofsson. Bland andra. –I det här förbundet mellan konsumtionsivern och begäret efter konst finns ingen nåd, och ingen utopi. Bara i bästa fall fällan som slår igen. Så att man verkligen är inne i den och blir en realitet bland andra i den. Som Andy Warhol. Kanske är de emellanåt väl tilltagna måtten i Matuschs verk en inbjudan att komma in bakom gallret, för att få ökad synlighet där, som en del av konsten, av varorna. Att få bli en liten puff verklighet mitt i konstsnacket.

Det där föreställer jag mig vara ena sidan av Matusch konst, den som diagnostiserar och bekräftar tillståndet. För att sedan ta sig an det där som en problematik – som i grunden handlar om begäret självt – förlitar hon sig på hål. Både hål och begär brukar karaktäriseras av avsaknad: avsaknad av materia, avsaknad av begärsobjekt. Men i vissa av hennes verk ser man tydligt att det är hålen som besitter konsistens, medan materialet runt omkring är mindre påtagligt. Materialen skiftar, hålen består. Och de varierar sinsemellan: hål som synliggör; hål som formger; hål som framträder positivt, kondenserade; expressiva hål, och genomborrande; hål som mönstrar etc. Saker består helt enkelt av hål och av resten.

Hål som hål, sa Freud. Han förstod sig lika lite på hål som på begär. Den som går på en utställning med Matusch ska inte förvänta sig att få sitt okända tomrum fyllt, utan att det sätts i relation till hål som ger tomrummet nya dimensioner och låter det genomkorsas av andra begär. Det enstaka hålet kan för ett ögonblick bli ett gryt.
Det är inte utan att det finns någonting aggressivt i Matuschs konst, men som inte kan hålla masken. För är det inte Freuds begärsekonomi – hans i grunden konsummistiska syn på begäret (som inte låter begäret gör annat än investera i givna och redan högt värderade representationer) – som parodieras i försäljningen av det i hålslagningsprocessen utstansade materialet? Som skrattas ut av hennes hålögda ansikten som inte är Oidipus?

Begäret är nog det som kan gå genom hålen, dit där synen måste stanna inför objektslösheten. Först där börjar det, begäret, konsten.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen