Passionskroppen (sv)

av Lars Erik Hjertström Lappalinen

Det kan se ut som om Magnus Wallin hela tiden återkommer till samma sak, men i själva verket förändras hans objekt och  position från utställning till utställning. . Kroppen är till exempel inte längre  vad den har varit i hans verk. I början handlade det om den synliga kroppens relation till estetiska och politiska ideal. Nu handlar det främst om osynliga kroppar och vad som händer där när normaliseringen ska ske. Det nya verket ”Method” ser ändå ut att ligga i linje med Wallins tidiga verk. Det består av tre kranier med geometriskt formade fontaneller. Hålen väcker associationer till småbarn (de vars fontaneller växer igen) och deras klossar att stoppa i hål. Wallin kopplar också samman det hela med att hjärnforskning används i normaliserande syften; klossen ska ge ett avtryck i hjärnan på den punkt där fantasin formas. Man kan också komma att tänka på att det i Baushausskolan fanns en övning som  skulle lära studenterna  vilken färg (blå, röd eller gul) som passade till vilken form (kvadrat, cirkel, triangel).  Jag tror att det var Kandinsky som hade kommit på övningen; han satt också inne med det enda rätta svaret. Kropp, vetenskap och estetik i ohelig allians, som vanligt. Men inte riktigt som förr: kroppen är här en väg till subjektet och dess bildning, och diskursen riktar mer in sig på pedagogik än på representation. Det är en stor förändring. Läxan är: Wallins verk må se välbekanta ut, men egentligen vet vi inte vad  han pysslar med den här gången. Det är i alla fall den känslan jag får när jag ser hans utställningar. Popcornen han ställde ut på Millesgården till exempel...Vem vet vad de handlar om – och vem drabbas inte av dem!

Hans verk överfaller en på ett annorlunda sätt än andras. Det finns inget påfluget i de där popcornen på golvet. Det är deras värnlöshet, bräcklighet, passivitet, utelämnadhet, skyddslöshet, skörhet och obetydlighet som slår emot en. Ibland har kopplingen mellan konst och mord gjorts i termer av att bägge två springer ur en ytterst grundlös, obegriplig impuls att göra någonting som inte kan motiveras. Hos Wallin är accenten satt på andra sidan, och kanske är den snarare grav än akut. Handlingen är bara alltför begriplig, att bli utsatt för den däremot, och det som då händer, det är där dunklet tar vid. Popcornens bräcklighet, och deras obegripliga krav på respekt. Om vi vill kalla det där en gest, vilket nog är rätt opassande, så är det den gesten som finns i alla hans verk. Ibland ensam, ibland parad med en plumphet eller ett insisterande som kan förefalla oraffinerad. Det är det inte. Bara naket. Redan innan Wallin gjorde sin första animation på temat kropp och ideal och politik,  hällde han ut en spann blod på en utomhustrappa. Fem liter blod, lika mycket som det finns i en människokropp, spilld på City galleriets trappa i Göteborg (”Bloody Mary”, 1994). Den här kombinationen av aggressivitet och patetik utan förtvivlan tycker jag är utmärkande för Magnus Wallins konst. Jag har i alla fall inte stött på den någon annanstans.

Man får passa sig för att prata om ”kroppen” som om det bara fanns en enda. Inkarnationen, köttet, är definitivt inte den viktigaste aspekten av kroppen, vad kristendomen än kan vilja slå i oss.  Köttet är bara den kropp som skänker en viss anonymitet till en mängd osynliga kroppar - grekiska gudar lär ha haft sexton stycken – som Wallin har undersökt. När han i ”Colony” (2009) visar kopulerande skelett är det inte kvarlevorna av en död kropp, utan en koherent och komplett levande kropp, en skelett-kropp snarare än en kropps skelett.  Den berörs inte av kyla och värme och med tanke på att den inte gör annat än knullar, reproducerar sig, producerar dess märg antagligen könsdrift istället för blod. En helt annan typ av kropp dyker upp i filmen "Educated" (2007). Den är filmad med värmekänslig infraröd film, så det vi ser där är en termisk kropp bestående, inte av ben och vävnad, utan av olika grader av värme och kyla. När jag för några år sedan bekantade mig med en värmekamera i Wallins ateljé, gjorde mig Magnus uppmärksam på att det inte bara var kroppen som syntes, utan även ställen där kroppen varit: ett tag efter att man tagit ett steg finns ”fotavtrycket” kvar i rummet. Om man bara betraktar kroppen termiskt, så finns ingen anledning att säga att fotavtrycket är någonting annat än kroppen som rör sig. Kroppen och spåret är homogena, vilket ger upphov till en kropp som är diskontinuerlig, utspridd i rummet och som i kanterna har kroppsdelar som är ganska kortlivade, men som oupphörligt uppkommer och försvinner. En kropp av värme, en kropp enbart bestående av olika hastigheter i atomrörelserna, en kropp utan organ, bokstavligt talat.

De här kropparna kommer fram tack vare tekniska innovationer ; utan röntgen skulle skeletten dansa i det fördolda, och termokroppen vore en visuellt okänd entitet värmekameran förutan. Men hur vi ser dem beror givetvis på teknikens utformning. Det är tekniken som gör att termokroppen är diskontinuerlig, genom att någon har valt ut en övre och undre gräns av atomrörelse som ska representeras i bilden. På så sätt ger tekniken oss inte hela kroppen, utan bara en spegelbild (i det här fallet: termisk) av den kropp som vi redan känner till. Det är därför spegeln spelar en stor roll i Wallins framställning av de här osynliga kropparna: den indikerar relationen mellan teknologi och kropp, kroppens teknologiska och diskursiva fängelse. I ”Colony” står skeletten på is som speglar, och i ”Mission” (2009) rör sig skelettet i något som liknar en spegelsal. Vem har gjort spegeln då, diskursens relevanskriterier som styr vad teknologin väljer att reproducera? Wallins svar: den sociala kroppen (en helt annan typ av kropp!) som vi alla lever i. Den sociala kroppen kommer här och där in i hans verk, i form av väggar som andas (”Exercise Parade”, 2001), eller som en gigantisk tunga som slickar på ett skelett som hamnat i en spegelsal (”Mission”). Och det är i den vi befinner oss när vi ser några av hans verk på den här utställningen. Men, i samhällskroppen är  vi och våra kroppar bara organ.

I  filmen ”Elements” svävar organ i rymden, isolerade i ett vakuum i väntan på att få sig en uppgift tilldelad i en stabil organisation, dvs. i en organism. Det är den sociala kroppen själv som vill förändra sig genom att isolera och omfunktionalisera sina organ. Organens situation upprepar vår egen, där vi utan annat ändamål i livet uppmuntras att arbeta för blotta överlevnaden, och när som helst kan tvingas till omskolning, fortbildning och ny placering i nytt sammanhang. Givetvis finns där också användningen av foster för framställning av medicin, eller organtransplantationer. Bra saker bägge två, men därmed inte sagt att de är utan offer och smärta. I blodspeglarna, ”Antropoid”,  kan vi reflektera offrens lidande, deras passion, som våra egna kroppar. Det är alltså passionskroppen som Wallin framställer här, varken skelett eller värme eller kött.

En passion består av lust eller smärta tillsammans med idéer. David Hume pratade om gikt, som är smärtsamt. Men smärtan är ändå någonting annat än det man verkligen lider av, nämligen smärtan i kombination med idéer om en framtid där man kanske inte kan jobba, inte njuta osv. pga smärtan. Då, i det lidandet, har man en passion, menade han. Passionskroppen skulle kunna vara hela det komplexet av  associationsbanor mellan idéer som aktiveras av smärta och lust. Ett slagsblodomlopp eller en ämnesomsättning av lust, lidande och idéer. En kropp som alltså sträcker ut sig i tiden – i föreställningar om framtid och minnen av förflutet – på samma sätt som termokroppen i rummet.

Jag tror att den blick på biopolitik som Wallin vill kasta måste hamna just på passionskroppen; det är den som vetenskapen vill forma när den upprättar kurvor och kriterier för normalitet. Biopolitiken ska forma våra sätt att koppla sinnesintryck till lust eller smärta, och hur vi sedan förbinder dessa med vissa idéer om framtid och förflutet. Den behöver passionskroppen för sina egna syften . Och det är den kroppen som Wallin undersöker i den här utställningen.Kanske försöker  han också forma några passioner i oss, några motpassion. Som sagt, man vet ju aldrig riktigt vad han håller på med...

Lars-Erik Hjertström Lappalainen, 2011